MYNTA (Mięta)

Jag hälsade en gång på poeten Marianna Bocian
Aldrig har jag varit hos henne men visste att hon hade en liten lägenhet
Denna gång såg jag dock ett hus
Jag minns inte gården väggen ledde direkt till vindsrum som jag fick som gästrum
Hon kom ej till mig hälsade inte något som jag säkert
      mest hoppades på
Men en dag i den branta mörka trappan ner
Smög hon sig liten och framlutad hörde hon inte mina steg
Bland de höga, smäckra poppelträd som växte i salongen lyfte hon upp sina ögon
       mot himlen
Jag såg höga valv bågformiga öppningar i väggarna
        bakom dem mörker
Ur mörkret dök hon upp för att sedan försvinna igen
ställde koppar med varmt the på osynliga små runda bord, mellan träden

Jag gick
När jag en annan gång återvände till denna plats var hon inte där
jag vågade gå nerför trappan
jag gick mellan dessa bord och träden växte plötsligt  upp och deras
      torra grenar slog i ansiktet gjorde ont
jag fortsatte att gå tills jag stannade vid ett fönster, fönsterruta avskiljde
      salongen från trädgården
bakom den fler poppelträd och glesa glödande myntaväxter, jag kände hur kvalmigt
      det är där ute
och det var ljust, som det brukar vara innan åskväder, fast solen stannade kvar någonstans
       bakom landskapet
äntligen började det regna
vassa nålar slående på myntabladen spillades ut i pölar
på dera syta formades det bubblor och de sprack under trycket
Man måste gå härifrån innan hon återvänder
 
 
Maj 2002

Przełożył Paul Vincent